Lördag 23 Maj

Jag pratade med Erik lite om depression idag. Jag försökte att förklara hur det känner och varför det är så svårt att bekämpa, men jag tror inte att han förstår. På väg hem tänkte jag om det. Att försöka att göra normala saker när du är deprimerad är så:

Föreställa dig att du måste lyfta en vikt. Vikten väger 25 kg. Det är ganska tung, men inte för mycket. Du klarar det. Så någon ger dig vikten och du försöker att lyfta den, men du ser att vikten verkligen väger inte 25 kg, men 150 kg! Du säger, vänta, det är för tung! Men alla säger att det är bara 25 kg. Du lyfter 25 kg varje dag. Du klarar det.

Är de galna? Kan de inte se att det är 150 kg? Men alla säger att det är faktiskt 25 kg. Någon även lyfter det och det verkar inte svårt. Bara du ser att det är 150 kg. Du försöker att lyfta det, men det är för tung. Du klarar inte det.

Men du måste. Ingen förstår varför det är så svårt. Dina vänner säger att du är lat. Någon säger att du inte försöker tillräckligt. Någon annan säger att du gör ursäkter så att du inte måste göra det. Många tror att du bara ljuger. Ingen tror att det är faktiskt tyngre för dig.

Men det är tyngre för dig. Du vet inte varför. Det är helt enkelt så. Och du kan inte göra det lättare. Det är 150 kg.

Men alla väntar på dig. Du sa att du skulle lyfta det, så du måste lyfta det. Du ger inte upp.

Det tar en lång tid. Det är inte så lätt. Du måste göra en plan. Du kanske behöver verktyg, ett blocksystem eller nånting sådant. Du vill fråga efter hjälp, men det är inte så lätt heller. Ingen ser att det är 150 kg för dig. Om du säger, hjälpa mig snälla, så kommer ingen att förstå. De kommer att fråga varför du vill ha hjälp. Och du har ingen svar. Du själv vet inte varför. (Det är den värsta delen: det finns ingen anledning! Om det fanns en anledning så skulle du kunna ta itu med det, men det finns ingen.) Det är möjligt att någon kommer att förstå, men inte de flesta. Om de även tror dig, kommer de flesta att säga att du borde göra vikten lättare. Men du vet inte hur, eller om det är även möjligt, och de har inga förslag. Bara att det är ditt problem och du måste ha svaret inom dig själv.

Så på något sätt klarar du det, för du är stark. Du lyfter vikten. Det är kanske det svåraraste du någonsin gjorde, men du klarar det. Ingen säger att de är stolt över dig, eller att du gjorde det bra, eller att de är imponerad. Bara: ja, äntligen. Det var inte så svårt. Nästa gång göra det snabbare, och göra inte så många ursäkter.

Bara du vet hur stark du är. Och det händer igen och igen. Ibland är vikten 50 kg, ibland 100, ibland 200. Du kanske kommer aldrig att räkna ut varför det händer, aldrig hitta ett sätt att göra vikten lättare, men du hitta sätt att förbereda dig för det. Du förberedar planer. Du gör dig starkare så att 150 kg är inte så tung. Du försöker att ha ett blocksystem med dig alltid. Du hittar en vän som förstår, kanske som har samma problem, som kan hjälpa när du behöver det. Du vet att du är stark, men du vet också att det förmodligen kommer aldrig att vara lättare. Det är inte rättvist, men livet är inte rättvist, och du kan bara ta itu med problem som du har och vara glad att det inte är även svårare.

Jag hoppas att det hjälper dig att förstå åtminstone lite.

Fy fan, det var svårt att skriva. Just nu måste jag lyfta min vikt (skriva mina utvärderingar), kela med katten, och vila. Jag mår ganska bra. Jag är glad att jag fick se Erik idag. Men jag är väldigt trött nu.