Fredag 27 Mars

Imorse kände jag mig dåligt. Jag mådde var inte nöjd med bra om mig själv. Om jag gör ursäkter, det är inte för jag är lat. Det är för jag är rädd. Alltid rädd att jag ska göra något fel eller bli skadad. Jag vill inte vara rädd. Jag vill inte vara en fegis. Är några människor födda som fegisar?

Sen insåg jag att jag tänkte för mycket. Jag var för mycket i mitt huvud igen. Så jag fokuserade på jobbet. Jag skrev en artikel om musik idag. En sång var 'I Lived' av OneRepublic. De är en jätte positiv grupp. Denna sång är om hur man borde leva så att man inte ångrar sig i framtidenhar inga beklagar. Det finns en video för sången och det är om en kille som har cystisk fibros. Han kommer förmodligen att dö när han är bara bli ungefär trettiosex år gammal. Han är femton nu och han cyklar, simmar, skatar, och spelar hockey och andra sporter. Han vill inte missa några erfarenheter i livet.

Videon fick mig att gråta. Jag gråter lätt, särskilt utav musik, men den var så fint. Musiken gav gjorde mig på bättre humör.

Om du inte känner till denna video, titta på den, snälla. Den är underbar och sången är inspirerande.
I Lived: https://www.youtube.com/watch?v=z0rxydSolwU

Det finns en Bully Wizard i mitt huvud. Den ser ut som min mamma och berättar alltid för mig alltid att jag inte är tillräckligt bra. Den säger att jag inte ens borde försöka. Jag måste bekämpa den. Den förbannar mig med trollformler som göra så att jag glömmer vilka vapen jag har.

Det är inte ett videospel. Om man spelar ett videospel, kan man inte känna det som karaktären känner när den blir skadad. Det är mycket svårare i verkliga livet. Det gör ont. Man måsta lida.

Även om jag glömmer hur stark jag kan vara, måste jag alltid minnas att jag har musik. Det är ett extremt kraftfullt vapen.

Nu går jag en promenad. Min fot gör fortfarande ont, men jag kommer att överleva. Det är viktigare att gå ut än att skydda min fot.